“SOL!”, improvisationer och AI som verktyg

Den keramiska solen är fortfarande i centrum, strålar strålar och kröker rumtiden som omger den. Jag behöver göra den, med eldig glasyr och spröda porslinseruptioner som gör betraktaren nervös över saker och tings bräcklighet. Den behöver göras för att hålla ihop den skeva Linuska rymddröm som omger den.

Runt omkring i ateljén står, hänger, kränger och lutar sig keramiska skulpturer, fragment, teckningar och texter. Det mesta är abstrakt men här och var i en detalj går det att skönja något som kan vara föreställande; delar av landskap, ett litet fönster, en stig, en ruin, ett drejat utblås som sprutar eld eller en fiende från ett dataspel som man ska hoppa på för att den ska dö.

Jag improviserar, automativt gör vad som faller mig in utan att tänka, slaktar, återuppbygger, splatterglaserar, plockar ihop olika element, vänder upp och ner och byter plats så att saker får en ny betydelse. Saker som har stått på hylla plockas fram och betraktas igen, blir en del av en större skulptur eller så drejar jag en porslinsfot att placera den på.

Min förra större projekt handlade om genteknik men nu tänker jag mycket på på Artificiell intelligens, men båda är tekniker med potential att förändra samhället i grunden.

Jag har fotograferat skulpturer/improvisationer som jag gjort, använt bilderna som underlag och låtit AI göra variationer av bilderna (DALL-E). Nästa steg är att jag gör skulpturer baserade på variationerna. En visklek som suddar ut gränsen mellan vad som original och variation, vem som är upphovsman, människa eller maskin. Vad är verkshöjd och vad är estetisk, konstnärlig och hantverkskvalitet?

AI Visklek 1

AI som verktyg, varken mer eller mindre

Än så länge är bilderna som är genererade av AI:n ganska kassa, men det är det som gör dem mer intressanta för mig. Det blir gärna grälla färger, oformligt och ibland svårt att förstå hur former kan hålla ihop. För mig är AI ett verktyg, varken mer eller mindre, som jag kan använda för att hitta och återskapa former som blir uttrycksfulla, unika och intressanta i sin surrealism och obalans. Men det kommer inte vara, det är barnsjukdomar hos AI som kommer försvinna med tiden. Jag är inte orolig för att ersättas av AI som kreatör även om jag i princip tror att den kommer kunna göra lika bra konst som som oss människor. Det som oroar mig är om vi låter AI blir för perfekt och risken för att exkluderas om jag inte skulle passa in i informationsmängden som den baserar sin kunskap på.

Maskinens intelligens baseras på det vanligast förekommande, medan funktionsvariationerna drunknar i mängden. Och vad får det för betydelse för människa, samhälle och natur om AI får fritt spelrum att forma sig själv, förstärka normer och skapa nya? Jag föreställer mig en jämngrå medelväg, en trög mellanmjölksmassa fri från åsikter, funktionsvariationer, extremister och andra styggelser. Det har hävdats att AI ännu inte är tillräckligt originell för att skapa intressant konst. Jag undrar om det inte är tvärtom, det är nu AI fortfarande kan generera originalitet men ju mer perfekt den blir desto mindre originellt blir det. Åtminstone till den dag den kan börja reflektera själv och av egen vilja kan ställa relevanta frågeställningar och utmana konventioner.

AI Visklek 2