Projektbeskrivning med arbetsnamnet Solar flares. Projektet är ett pågående arbetsprojekt av Linus Ersson, under 2021/2022 och är inte visat publikt.
I mitten av rummet hänger en keramisk sol med glödande glasyr och eruptioner som strålar infravärme och elementar-partiklar genom rummet och betraktaren. På en av väggarna hänger en lite för stor vägghylla. Rustik men finsnickrad, mörkt laserat trä och på den vilar, kryper, tiltar, släpar sig fram diverse skulpturala objekt och fragment. Abstrakta, högupplösta i detalj och yta men tittar man nog går det att urskilja vad som skulle kunna vara ett fönster, en upptrampad stig, ett fossil, en del av en kropp eller en fantastisk varelse. Ett kuriosakabinett vars syfte kan vara att beskriva världens märkvärdiga natur och motsägelsefulla tillstånd; skönhet och fulhet, ordning och kaos, kråkkrax och koltrastsång.
Men allt är inte i sin ordning. Här och var slår det upp små keramiska eldsflammor och allt tycks vara lite ur balans. Lite som att den glödande stjärnan i mitten av rummet har satt normala fysikaliska lagar ur spel. Dess starka gravitation påverkar allt i sin omgivning, inklusive betraktaren som måste kämpa lite för att inte dras in mot solen och råka knäcka en av de ultratunna utstickande porslinseruptionerna.
Lite olikt mig själv har jag denna gång sökt en slags skönhet om än inte ofarlig sådan och tillbaka till improvisation och ett expressivt uttryck som jag hade i början av min konstnärliga karriär då de flesta av mina skulpturer hette Untitled. Det som då som nu är protest mot det textuella språket som enda källa till kunskap och delvis med utgångspunkt i ordlös musik och dans snarare än koncept.
Robert begins aggressively charging into Rhys in the next section. By now the sounds have become incredibly distorted, reaching a compelling density which makes it difficult to tell whether it is going backwards or forwards. The overtones set up psycho-acoustic phenomena. Some people claim to have heard male voices. The church bells return, going into the syncopated rhythm which is now louder, deeper, more gutsy.”
Trash, drugs and male bonding, Kim Gordon, Is It My Body, Selected Texts, edited by Branden W. Joseph, originally published in Real Life Magazine, no. 3 (March 1980)
Projektet kan ses som fortsättning på mitt förra projekt EXPLO!/EXTINCT och liksom mammutar i den utställningen fungerade som en ursäkt för improviserande i våldsamma explosioner, fungerar den glödande solen i mitten som en ursäkt för än mer frihet och abstraktion i fragmenten som omger den. Improvisationen har skett både på papper och direkt i leran. Teckningar och bilder av processen har för mig blivit viktigare med tiden om kommer även de bli en del av presentationen.
Processbilder, skisser.
(Flera är fortfarande obrända och innan de fått glasyr och färg)
LInus Ersson 