I mitten av rummet hänger en keramisk sol, eldigt glaserad, strålar strålar och kröker rumtiden som omger den. Lövtunna porslinseruptioner erupterar, lite otäcka att gå för nära av rädsla för att bryta av dem. Glödheta Porslinsstormar som skickar ut radiovågor som klibbar igen våra mobiltelefoner och gör att våra röster blir förvrängda och ohörbara.
Inget är heller som vanligt med den mängd fragmentariska skulpturer och fragment som omger solen. Objekt, teckningar, handtext, organiska och oorganiska klumpar och former, grafitgrå blyerts, glansguld (12%) och djupa stjärnhimlar av kristallglasyr. Många av objekten svävar upplyfta av drejade porslins-pelare vasst avskurna vid sin fot.
Saker hänger, klänger och släpar sig fram på hylla, golv, piedestaler och i tak. Det mesta är abstrakt men här och var i någon liten detalj går det att skönja något som kan vara föreställande. Fönster och vindlande stigar på en himlakropp, ett drejat utblås som sprutar eld eller en fiende från ett dataspel som man ska hoppa på för att den ska dö. Hög densitet i detaljer på en del av skulpturerna antyder att de är förminskningar, miniatyrer eller modeller av något större. Liksom solen i mitten.
Jag har plockat löst hängande delar som legat och sovit i ateljén, lyft upp dem, framhävt dem eller fogat samman element så att de bildar något helt nytt. Ett eget Linuskt språk som blandar hårda och mjuka ord, välformulerade och genomtänkta uttryck med spottloskande svordomar. Skönsjungande fågelsång och kråkkrax. En del rättstavat annat flstvt. Påhittade ord och fraser för att täcka upp där det vanliga språket inte täcker.
Musik är den konstform som enklast försätter mig i ett tillstånd av inspiration, flow och självsäkerhet. I de här sakerna i den här utställningen finns musiken, rytmer och harmonier att nynna till. En del atonalt annat tonalt men ganska mycket dist och noise, för det gillar jag att lyssna på.
Arbetsprocessen har blivit allt mer automativ, göra vad som faller mig in utan att tänka. Jag har improviserat, slaktat, återuppbyggt, plockat ihop olika element, vänt upp och ner och bytt plats så att saker får en ny betydelse. Det har varit roligt och befriande i en tidpunkt då jag kände ett behov av att släppa kontrollen och hitta tillbaka till lusten i skapandet. Sen har jag ibland i efterhand gått in och pillat lite för att göra det hela förståeligt, fyllt i en liten förklaring eller hänvisat till en referens. Till exempel Isak Sundströms, JL Borges och Ursula K Leguins texter. Färg och form av Hieronymus Bosch, Haris Epaminonda och Grayson Perry. Musik av Mica Levi, Holly Herndon och Richard Dawson.
Fyller man på tillräckligt mycket skapar man ett universum, en värld att fångas av och gå in i detalj i. Allt kommer trots allt från min hjärna och mina händer och det borde göra att det finns en tråd, skönjbar ju mer man fyller på. Det kan också bli i slutändan att jag behöver välja. Sålla för att inte överhetta. Eller att jag vill lyfta fram ett enskilt objekt på hederspodiet i mitten och kanske då och då byta ut det. Det finns alltså två utställningsalternativ, ett myllrande universum eller klassisk piedestalutställning med utvalda mästerverk. Men jag gillar tanken på universum, ett universum som hålls på plats av solens dragningskraft i centrum.
Linus Ersson
LInus Ersson 