Article written by Linus Ersson published in january 2014 in the magazine Hjärnstorm, nr. 117: CIGARETT. Illustrated by his piece A place in the sun, shown in gallery ID:I, Stockholm, the group exhibition INGÅNG NÄSTA DÖRR (15.3-31.3 2013) curated by Christian Sandell.

A place in the sun

Jag har inte brukat använda solarium själv, varken i privat ägo, på ett gym eller i någon drop-in på stan, jag är inte intresserad av dess primära funktion, att göra mig solbränd och vacker. Men jag har fascinerats av dem, av estetiken, de billiga loggorna och skyltarna. Jag har tittat in genom drop-in-solariets fönster på kvällen, sett den billiga klinkern på golvet, de blinkande pengaautomaterna, de sterila väggarna. Inga möbler eller dekorationer, utom möjligen en sned plastkrukväxt och en plansch från en sandstrand i Söderhavet. Jag har nästan aldrig sett någon människa där inne, ändå vet jag ju att folk går dit, lägger pengar i ett myntinkast, tar av sig kläder, tar på sig UV-glasögon och solar och faktiskt njuter av det. Konstigt och läskigt eftersom jag tror att strålning orsakar cancer.

När jag sedan började tänka på apparaterna där inne, osynliga i sina ”sol-celler” och började bildgoogla ’Solarium’ blev fascinationen ännu större. Super tan 3000, Solar Energy Plus, Sun Beamer, Beam me up Scotty, dessa är av mig påhittade namn på modeller, men de är inte långt ifrån verkligheten. Stora, blanka, bulliga människoslukande monster med radioaktiva barder i stället för tänder. Lite som vräkiga amerikanska pickuper som ska vara så stora som möjligt och därför har två decimeters tomrum mellan ytterplåt och inredning. Ja, liknelsen är inte så dum när jag tänker efter. Lite amerikansk känsla över huvud taget, biffigheten, blankheten, kulisserna i Las Vegas. White trash wants to be brown och till och med neonbelysningen finns där.

I mina motiv har jag ofta behandlat precis den typen av platser för verklighetsflykt och kontemplation. Platser som ofta relaterar till en fantasi om en annan plats, i det här fallet stranden på den där planschen, men som i realiteten är en trygg plats, där jag kan gå in eller ut i fantasin med minimal risk att något yttre kan förstöra upplevelsen. Den andra platsen som fantasin handlar om är kanske sällan helt som man förväntar sig. På den riktiga stranden kanske det är en massa skit, jobbiga försäljare, det är trångt, kan lukta lite illa, insekter som bits. Alla dessa störande element behöver jag inte ägna en tanke när jag ligger inlåst och ostörd i solariet. När jag känner värmen, ser ljuset under ögonlocken, kan allt vara precis så där perfekt som man önskade att det skulle vara. Glenn Adamson skriver i en katalogtext1 om ett av mina verk där han benämner dessa platser som heterotopier:

”Ersson specializes in the art of the heterotopia, a term coined by Michel Foucault that means ‘other place.’ Heterotopias come in many varieties: positive, negative, and ambivalent; prisons, libraries, museums, colonies, and brothels. What all have in common is a suspension of the normal rules of everyday life, leading to both freedom and introspection. They are to space what childhood is to time.”

I det perspektivet blir drop-in-solariet en urtyp av en sådan heterotopi. Solariet har en funktion, jag ska bli brun, men det ger mig också möjlighet att ligga där, kontemplera i minst en halvtimme, för annars får jag ju ingen färg. Solandet blir en ursäkt för solariets andra funktion: att i fantasin hamna på en annan plats, att i heterotopin fantisera om att jag är stranden på planschen – utopin.

Jag är lockad av och bejakar gärna den där andra funktionen, för jag tycker själv om att fantisera om platser som jag skulle vilja besöka. Kanske just på grund av att när jag verkligen är där, på den riktiga platsen, kommer ofta verkligheten ikapp. Förutom att insekterna finns där och bits har jag dessutom svårt att släppa den där kritiska blicken som analyserar äktheten i det jag upplever, eller vad konsekvenserna av mitt turistande blir för miljön och människorna som omger mig. Men inte heller dessa störningsmoment är ju något jag behöver bekymra mig om när jag ligger i solariet och skapar min egen föreställning om den folktomma paradisstranden i Söderhavet.

Jag är keramiker i grunden och tycker om att kladda med lera just för dess kroppsliga, organiska känsla. Jag tycker om att leran fortsätter röra sig efter att jag slutat röra den, avtrycken av mina fingrar och den ökande koncentrationen av dessa fingeravtryck som kommer av att leran krymper under torkning och bränning. Som barn av ett 90-tals-Konstfack präglat av avskalad och formstark skandinavisk design med rena raka linjer har jag haft som ambition att dels utmana rådande värderingar om vad som anses estetiskt och hantverksskickligt, men även utmana själva konceptet att konsthantverk och design behöver vara skönt för att ha ett värde. Det kan ju tyckas vara en självklarhet för vilken konstutövare som helst att det inte behöver det, men jag tycker att det finns en stark estetisk konservatism, framför allt inom formområdet men även inom den fria samtidskonsten. Jag utmanar inte dessa fenomen för sakens skull, som enda idé eller för att provocera, utan för att jag är ute efter ett starkt uttryck eller en skönhet så som jag ser den. Jag anser mig till och med vara en inbiten romantiker och duktig ”estet”, men för mig blir det inte skönt om det inte finns ett analogt fel, en spänning eller en obalans i det jag ser. För att närma mig en sådan obalans i det jag gör, har jag både i motiv och hantverk balanserat på gränsen till hobbynivå, fulhet och påträngande kroppslighet.

När jag äntligen vågar mig in i solariet och får beskåda solcellerna och de bulliga monstren ”for real” blir min förtjusning stor. Kroppsligheten och svettigheten är påtaglig. Det är äckligt där inne, slitet, illaluktande. Där finns flaskor med desinfektionsmedel, enorma rullar med papper och hållare av svarta sopsäckar överfyllda med använt papperskrafs. Några av pappersresterna kladdiga av sperma, fantiserar jag. Kanske på grund av att jag associerar till en dokumentär jag sett, om japanska män som tillfredsställer sig själva i liknande bås med hjälp av en fåtölj, en dvd-spelare och en bunt porrfilmer. När jag såg den filmen slogs jag av att de intervjuade männen pratade som om de brukade befinna sig i båsen i timmar, och jag tänkte att handlar det bara om att lätta lite på trycket borde det inte ta så lång tid. Så även när det gäller de japanska båsen vill jag tro att det precis som i solarierna också handlar om den där andra funktionen – att slippa vardagen utanför för att fantisera om en annan plats. Men hur lyckas man under de omständigheterna, hur kan man blunda för verkligheten, om man som i båda de här fallen befinner sig på så konstiga och äckliga platser?

Då slår det mig att det är ju precis det jag gör – på solariet blundar jag bokstavligen och i det japanska båset är väl förhoppningsvis det jag ser på dvd-skärmen så pass uppslukande att jag i princip glömmer var jag är. När jag ligger i solariet och känner värmen och ljuset under ögonlocken så räcker det kanske att jag sett platsen på planschen och den soliga loggan när jag gick in. Här är upplevelsen av värmen, ljuset och instängdheten i en liten cell bränslet för fantasin, hur cellen sedan ser ut spelar ingen roll. Där inne kan jag ligga som en fet säl utan att bli störd, naken och befriad från andras blickar, utan kroppskomplex, för apparaten är ju lika fet som jag.

Förra hösten blev jag inbjuden att delta i Nature addicts fund Academy i Kassel i samarbete med dOCUMENTA(13). Femton inbjudna konstnärer från olika discipliner träffades för att dela erfarenheter, presentera sina arbeten och påbörja ett nätverk med konstnärer som på olika sätt arbetar utifrån ett miljöengagemang. När jag fick inbjudan hade jag först svårt att förstå var de såg miljöengagemanget i mitt arbete, men efter att ha läst fondens motivation2 till att varför man valt mig föll flera bitar på plats.

WE LIKE His focus on handmade, day-to-day objects and on the marginalized and excluded, which can be interpreted as a critique of the mass production generation and of a global culture becoming even more homogenous.

Det jag gör kan alltså tolkas som en kritik mot massproduktionsgenerationen, och en global kultur som blir mer och mer homogen. Stora ord, men det ligger något i dem, för hos mig finns en stark och envis drift att nästan kategoriskt utmana inte bara skönheten i konsthantverket eller den fria konsten, utan i förlängningen alla former av estetiserade fenomen, antagna normaliteteter, politiska korrektheter m.m. Livet är inte alltid så snyggt men vi borde kunna se värden i det ändå, uppskatta livet som det är med dess fel, fulheter och drifter och att se olikhet som en tillgång snarare än tvärtom.

Själva handlingen, att gå på drop-in-solarium, kanske i det perspektivet inte heller anses vara så snygg eller politiskt korrekt. Att sola på solarium är sannolikt tveksamt ur miljösynpunkt och förmodligen hälsovådligt3. Man går dit av ”egoistiska” och fåfänga skäl, primärt för att bli brun och sekundärt kanske för att drömma om att vara på en bättre plats. Och att drömma är inte okej, för enligt jantelagen ska man vara nöjd med det man har. Man ska inte behöva fly sin vardag. Men denna vardag som man flyr från är ju den tillrättalagda, korrekta vardagen där du gör vad som förväntas av dig, säger rätt saker och har rätt kläder. En estetiserad och socialt konstruerad vardag och inte den gråa, skitiga och fula vardag som jag vill synliggöra och avbilda i mina verk.

Så kontentan av mitt resonemang blir – när du går till ett drop-in-solarium går du till en ful plats och gör något fult för att bli fin (brun), och för att drömma dig bort till en fin plats.
Här uppkommer alltså en dualitet, i det att jag å ena sidan bejakar fantasier om platser som är befriade från störande moment, medan jag å andra sidan vill uppmana till att uppskatta livet inklusive störande moment. Å ena sidan vill jag blunda, å andra sidan vill jag se och det är därför drop-in-solariet blir ett så intressant motiv för mig, i att det innehåller båda delarna. Hela företeelsen är för mig komplex och motsägelsefull, för här har jag möjlighet grotta ner mig och fascineras av äckelkänslor, kroppslighet, ensamhet och rädsla för cancer eller att drömma mig bort till en solig sandstrand.

En utopi är en utopi för att den är onåbar, den är estetiskt perfekt och den bygger på de ideal och värderingar som råder för stunden. Jag vill själv kunna tro på utopier i alla fall i korta stunder, men när jag gör det så utesluter jag automatiskt det som är fult i livet och det ger mitt analytiska jag dåligt samvete. Jag vill kunna bli blint förälskad i någon eller något, men förutsättningen för det är att jag måste bortse från objektets fel och brister. Med tiden kan förälskelsen övergå i kärlek och då måste jag vara beredd att se med nya ögon och acceptera objektet som det är.

För mig är det okej att drömma och jag vill fortsätta att göra det om platser som jag vill resa till. Och när jag väl får möjlighet att göra resan på riktigt, vill jag fortfarande ignorera betten från insekterna och behålla min illusion om att stranden är precis så där vacker som jag önskar att den skulle vara. Men om jag stannar kvar, och det går en tid, då måste jag kanske börja se och acceptera och till och med uppskatta platsen för vad den verkligen är, med insekter, försäljare, stojande människor, sociala orättvisor och restauranger som inte är något annat än turistfällor. Någonstans på vägen passerar man gränsen mellan illusion och verklighet och det svåra är att avgöra var den gränsen går, när illusionen bör ifrågasättas och när jag ska öppna ögonen. I solariet är det lätt, när pengarna är slut slocknar solen, jag öppnar ögonen, drar torkar av glasskivan med spritat papper, tar på mig kläderna och går ut.

Linus Ersson

1 Adamson, Glen: Art Ii Biennale of northern environmental and sculpture art, Taidekeskus KulttuuriKauppila 2010, s.54.

2 Nature Addicts Fund, hämtad den 29/9 2013, http://na-natureaddictsfund.org/#/en/creations/artists/linus-ersson/biografia

3 Världshälsoorganisationen klassar solariesolning som cancerframkallande, även om det finns delade meningar och solarieföretagen presenterar rapporter som pekar på motsatsen. Strålsäkerhetsmyndighetens råd om att solarium, http://www.stralsakerhetsmyndigheten.se/start/Sol-och-solarier/Solarium/